Niklas Eriksson – för evigt en av de allra största

Vi behöver sådana här kvällar. Vi behöver stanna upp och blicka tillbaka för att påminna oss själv, och de som inte fick uppleva det då, om vad och vilka det är som skapat det vi älskar så innerligt.

Under min uppväxt hade jag varken möjlighet att följa Leksands IFs matcher slaviskt via TV eller på plats i gamla isstadion. Jag fick sitta och uppdatera text-tv, lyssna på radion och senare via liveuppdateringar på datorn. Därför upplevde jag aldrig Niklas Erikssons kanske bästa år som hockeyspelare på samma sätt som de som såg honom kriga för skölden kväll efter kväll, men han var ändå Leksand för mig. När han flyttade till Italien 2005 infann det sig en enorm tomhet. Han var inte den som fick störst rubriker, och jag ska ärligt säga att det inte var nummer 16 som fick pryda ryggen på mina Leksandströjor, men han hade ju alltid spelat för min klubb. Bortsett från ett år i HIFK hade han spelat för Leksands IF hela min livstid. Kunde LIF ens fortsätta spela utan Niklas?

Åren har gått sedan den våren då Niklas mitt i all glädje över ännu ett lyckat återtåg meddelade att karriären skulle fortsätta i Italien. Nya hjältar har presenterat sig i de blåvita färgerna och för stora delar av min generation och de som är yngre än mig ses nog Jens Bergenström som den stora ikonen och jag upplever det som att minnet av Niklas inte har bevarats på det sätt det förtjänar.

Därför är det viktigt med sådana här kvällar. Det är viktigt att visa uppskattning till Niklas som gjort så otroligt mycket för klubben. Det är viktigt att ge de som upplevde Niklas storhet på nära håll en chans att visa sin tacksamhet. Det är viktigt att visa och utbilda yngre generationer leksingar om vår anrika historia och våra hjältar.

Det här var kvällen då jag, och förhoppningsvis många med mig, på nytt föll pladask för den spelare som fler gånger än någon annan, och hårdare än de allra flesta, krigat i den blåvita tröjan. Niklas Eriksson – för evigt en av de allra största.

Jag vill också passa på att rikta cred till de personer inom Leksands IF som planerat den här hyllningen. Den blev precis så värdig som jag hade hoppats.


Dagens Niklas Eriksson-tema höll sedan i sig genom hela matchen, för med tanke på hur det såg ut på isen slår jag vad om att det här var en match som hade passat Niklas perfekt. Det var krigarhockey som blandades upp med väldigt mycket kreativa och vackra anfall. Ur LIF-synpunkt såg det ut som att det budskap som Martin Karlsson, Jon Knuts och Jesper Ollas förmedlat genom sitt spel den senaste tiden äntligen nått fram till resterande spelare. Farten, krigarinställningen och spelglädjen syntes lång väg och bör ha satt skräck i lagen närmast Leksand i tabellen.

Ikväll visade också Mattias Ritola hur bra han är. Det var stundtals löjligt hur stark han var med pucken, trots att han var aktivt uppassad av både en och två motståndare. Dessutom såg det ut som att han direkt hittat en bra kemi tillsammans med Porsberger och Persson.

På backsidan har Melin dessutom ett angenämt problem, för när man ser August Berg och Axel Bergkvsit spela ikväll har jag svårt att se att man ska kunna fortsätta ha dem utanför laget även när Johansson är tillbaka, Enock är hel och Schulze ansluter.

Jag hade enormt höga förhoppningar på den här kvällen och när jag nu ska gå härifrån är jag mer än nöjd. Hyllningen vi fick uppleva är något jag kommer bära med mig väldigt länge och spelet vi fick se gav mig förhoppningar inför slutskedet av den här säsongen.

Matchfakta
Leksand – Almtuna 5-0 (0-0, 3-0, 2-0)
Skott: 41-22 (15-10, 14-4, 12-8)
Mål:
1-0 Linus Persson (Porsberger, Ritola)
2-0 Martin Karlsson (Ollas, Knuts)
3-0 Oskar Lang (Bergkvist)
4-0 Martin Karlsson (Ritola, Karlsson)
5-0 David Rundqvist (Enqvist, Aterius)
5-1 Alexander Lunsjö (Johansson)