Mäktigare än 2015/2016

Jag har nu skrivit om den här texten en miljon gånger och får snart panik på mig själv. I två dagar har jag försökt formulera några vettiga meningar för att förklara vad jag känner och vad jag varit med om utan att lyckas. Kanske för att jag väger alla ord för varsamt, kanske för att jag helt enkelt inte är någon vidare skribent eller kanske bara för att jag varken vet ut eller in just nu. Därför har jag nu bestämt mig för att göra det som gjorde laget framgångsrikt, jag släpper all prestige och accepterar min roll. Jag kan inte formulera mig som Erik Niva eller vara poetisk som Simon Bank, så varför ska jag försöka? Jag är en supporter som gillar att ordbajsa och kommer således skriva utifrån dessa förutsättningar.

Att dra en jämförelse mellan den här säsongen och den vi upplevde 2015/2016 känns vid det här laget ganska trött, men det är ju ofrånkomligt då det finns så stora likheter. Det vi var med om den här säsongen var kanske inte lika sjukt som då, men resan den här gruppen har gjort är betydligt mäktigare och mer imponerande.

Vi låg inte sist vid någon tidpunkt under den här säsongen, även om det inte hade varit helt orimligt. Leffe Carlsson ska ha cred för att han värvade ihop ett riktigt bra allsvenskt lag, men han fick inte ihop det över huvud taget under hösten. Trots att man vann matcher kändes inte spelet speciellt övertygande. Det var dock de poängen man lyckades sno med sig från den knackiga inledningen som höll laget flytande i tabellen när allt rasade i november/december.

Det är också framför allt de två månaderna som gör att jag anser att den här resan är snäppet mäktigare än 2015/2016. Under Sjurs ledning uteblev resultaten, men gruppen kändes alltid sammansvetsad och välmående. Nu var det slagsmål på träningarna, Ben O’Connor blev först utslängd från en träning (pga ”rehab”, hahaha) och sedan lämnade han laget strax därefter och allt som kommunicerades var att man vände på stenar för att hitta problemet. Hallen ekade tom och känslan var att man nu en gång för alla tappat orken och energin att fortsätta kämpa för den här föreningen. Folk hade slutat bry sig, helt enkelt.


Strax före jul kom så ett besked som skulle få upp en gnutta hopp. Något som gjorde att alla var villiga att ge detta en sista chans. Roger Melin klev in i båset och tack vare några dagars aktivt kampanjande av Leksand Superstars och Leksand Tifo Crew fyllde man Tegera Arena den 26/12 när Almtuna gästade. Äntligen andades vi vitblåa optimism igen. Äntligen hade vi någonting att se fram emot. Där och då började resan som nådde sin slutstation i fredags. Jag skrev redan när Roger kom att hans uppförsbacke var mycket brantare än den Perra var tvungen att bestiga när han tog över efter Sjur, just på grund av att gruppen inte mådde bra. Flera spelare har nu i efterhand uttalat sig om hur dåligt man mådde och hur spretig gruppen var. Några vinster gav andrum och nu på slutet har man visat upp en enad front som varit imponerande. Att se förändringen som har skett sedan december är fascinerande.

Hur han lyckats kommer jag nog aldrig lista ut, men han verkar ha gjort allt rätt. Sedan är såklart den hemska skada Tobias Forsberg råkade ut för en bidragande orsak. Den gav alla, spelare, ledare, publik och alla andra runt föreningen, ett syfte med att knyta näven och ge allt. För det finns inget bättre sätt att hylla Tobbe på än att alltid ge allt. Tjomme har vid många tillfällen på frågan vad som är annorlunda nu att man släppt prestigen och accepterat sin roll i laget. Detta är två egenskaper hos spelare jag förknippar starkt med Tobbe. Hela den här vändningen andas således Tobias Forsberg och att då få avsluta denna resa på hans födelsedag är en saga som saknar motstycke.

Vi är på många sätt en förening som är betydligt mer redo för SHL den här gången. Tjommes och Roger Melins intåg har skänkt lugn till hela föreningen och för första gången på väldigt länge känns det som att vi andas framtid. De alternativa styrelserna är så gott som borta och deras inflytande är numera nere på noll, vi har en stomme klar för nästa säsong som är fullt duglig för en nykomling som ska undvika kval och känslan är att Tjommes långa trådar i Hockeysverige bör vara tillräckliga för att vi ska kunna spetsa till detta på ett bra sätt innan serien drar igång i september igen.

*

En annan resa som gjorts den här säsongen är den som Fredrik Morin har gjort som klackledare. Det är inte ett lätt uppdrag och det är viktigt att hitta sin egen jargong och sin egen stil däruppe. Därför tar det alltid lite tid att komma in i det, så även för Fredrik, men nu under slutet har han chefat stämningen såväl hemma som borta. Unnar honom verkligen det för jag vet hur mycket han brinner för rollen och hans framgångar värmer mitt gamla klackledarhjärta.

*

Silly season blev ju aningen hetare nu också. Som jag skrev ovan bör ju Tjomme ha trådar att dra i lite överallt i Hockeysverige. Det jag vet med säkerhet är att det kommer finnas en tydlig tanke och en tydlig plan med varje värvning. Tjomme har varit oerhört tydlig med att man ska värva efter hur man vill spela och inte tvärtom, något jag upplevt att Leksand gjort många gånger tidigare. Vi kan säkert förvänta oss några Tobias Ekberg-presentationer den närmsta tiden, ni vet där en spelare presenteras och lånas ut i samma andetag. Det ryktas om att 3-4 spelare ska ha varit klara en längre tid, spelare som jag gissar är värvade för allsvenskt spel. En av dessa ska vara Fredrik Forsberg från Almtuna.

Jag ska imorgon sätta mig och gå igenom befintlig trupp och vad som finns för att ge mina önskevärvningar.

*

Vad som händer nu med LIFnews vet jag faktiskt inte. Ni är många som läst, kommenterat och mailat den här säsongen vilket har varit jätteroligt. Jag kommer fortsätta skriva ett par veckor till i alla fall, sedan får vi se vart det tar vägen. Tack för den här säsongen!