Leksands IF ligger på en kvalplats – men ändå har framtiden inte sett ljusare ut på en lång tid. En liten ljusstrimma kunde skymtas redan efter dubbelmötet mot Färjestad i slutet av oktober. Det blev inga poäng då men det var där vi för första gången kunde se att Leksand som på riktigt hänger med mot topplagen i SHL. Tre månader senare så har det blivit tio vinster av 21 möjliga med poäng i ytterligare två och ljuset är inte längre bara en strimma utan snarare i form av en strålkastare.
Det var många som inte trodde på Perra och hans gubbar inför säsongen, en HockeyAllsvensk trupp hette det. Många, inklusive mig själv, räknade stenhårt med kvalspel och redan efter tre matcher så kan jag erkänna att jag gav upp grundserien och siktade redan då på kvalet. Vi kan kalla det självbevarelsedrift. Att sänka förväntningarna till en nivå där de helt enkelt inte kunde underträffas.
Men så fel jag hade.
För varje månad som gick så blev skären fler och fler, för varje period som gick så satt fler puckar stenhårt på bladet och för varje minut som gick så blev vi mer och mer kompakta i egen zon. Ett SHL-mässigt lag började ta form och poängen började trilla in. Och när till och med Atte Engren stängde igen butiken helt mot Luleå i november så började tankarna om en kvalfri vår sätta sig. Två och en halv månad senare så har vi fortsatt plocka pinnar och imponerat, framförallt på hemmaplan och idag kan vi äntligen ta oss upp ovanför kvalstrecket vid en vinst mot Djurgården. Den där strimman av ljus tappade knappast i styrka heller när Mattias Ritola presenteras för två dagar sedan under 5-1-vinsten mot Linköping. En komponent för att få igång vårt svaga powerplay om något.
Ni kanske tycker jag överdriver när jag skriver att framtiden aldrig sett ljusare ut. Men positivismen är inte bara grundad i Johan Porsbergers målksytte eller Oskar Langs fantastiska skridskoåkning.
Både J18 och J20 går som på räls och det var väl längesen man kunde skymta såhär många framtida A-lagsspelare i våra juniorled. Vi har en 98:a i Lucas Bylin som imponerat stort som vi snart får se i A-laget, sen har vi två 99:or som sticker ut ordentligt i Rickard Hugg och Emil Bemström som båda fått prova på spel i SHL. Samtidigt så går en viss Marcus Karlberg (efternamnet känner ni igen) och Jan Drozg starkt i J18 som vann J18 Elit Väst med endast två förluster på 22 matcher.
Men ska vi prata om något ännu viktigare så är det även goda tongånger utanför isen. Det vårdslösa spenderande som höll på att ruinera föreningen har istället ersatts av förnuft och stabilitet vilket lett ett långsiktigt tankesätt och framförallt en ekonomi i balans. LIFtv har förbättrat, den innan, obefintliga insynen i föreningen för oss supportrar. Det förtroende för föreningen som var nere på noll för några år sedan är idag återställt. Och jag kunde personligen inte lita mer på de som sitter vid rodret idag. Åke Norström och Christer Plars tillsammans med sportrådet för att nämna några.
Om vi nu ska gå tillbaka till hockeyn så spelar Leksands IF verkligen en bra hockey just nu med allt vad det innebär – och det med spelare som har ett stort Leksandshjärta. Jag pratar om Martin Karlsson, Tobias Forsberg, Jon Knuts, Jesper Ollas, Martin Grönberg, Patrik Norén och Oskar Lang för att bara nämna några. Många är fostrade i våra ungdoms-led, vilket gör att truppen känns lättare att knyta an till än någonsin och det hjälper ju när juniorerna inte gjort större avtryck i A-laget sedan Forsberg och de la Rose’s dagar. Allt detta tillsammans med ruset man fortfarande går på från ifjol bidrar till en positivism jag inte känt på många år – jag vågar till och med säga att vi inte kommer kvala i år med en viss säkerhet. Vi är bättre än Örebro och vi är bättre än Rögle. Kalla det högmod, kalla det hybris – men jag kan väl inte vara den enda som känner att positivismens vindar har börjat blåsa igen? Och det starkare än på länge.
