Vad händer hos en människa när hans trygga plats inte känns trygg längre?
10 april, 2005. Jag har inte ens fyllt tio år men den dagen är fortfarande bland de finaste jag har upplevt. Jag satt på min pappas axlar och slog i plexiglaset medan Emil Nilsén stod på södra stås räcke och manade på ramsan ”Vi är tillbaka”. Han gestaltade passion och gemenskap. Det var det här Leksands IF som min pappa hade lärt sig älska och nu lärt mig att göra samma sak. Den finaste föreningen i världen.
29 maj 2023.
Vi på LIFnews avslöjade att Emil Nilsén hoppar av styrelsen. Passionen och gemenskapen från 2005 försvann, bara så där. Vi supportrar förlorade vår främsta representant i styrelsen. Han som skulle föra vår talan. Vi kan inte ljuga för oss själva och påstå att det vi nu upplever kom som en blixt från klar himmel. Det här har pågått under en lång tid.
Under min tid som sportreporter på dåvarande Dalarnas tidning (numera Falukuriren) skrev jag flera texter och krönikor om Leksands föreningsdemokrati. Nu i efterhand kan jag känna att jag borde gjort mer. Jag uppmärksammade inte det tillräckligt. Men i en krönika från 2021 frågade jag om det verkligen var ett Leksands IF som vi såg framför oss. Jag ifrågasatte styrelsens arbete kring de motioner som skickades in av medlemmar och som efterfrågade mer transparens. I en annan krönika skrev jag om Claes Bergströms agerande på årsmötet när motionerna kom på tal.
Jag skrev ”Medlemmarna i Leksands IF, ja de som inte är medlemmar heller, ska skatta sig lyckliga av att ha en ordförande som Bergström. Om han ger ett löfte så kommer han göra exakt allt i sin makt för att uppfylla det. Med en person som Bergström vid rodret och motionerna som en säkerhet för föreningsdemokratin så ser jag inget hot mot medlemmarnas inflytande i Leksands IF. Det kommer inte tolereras.”
Nu har vi alltså inte Claes Bergström kvar vid rodret. Vi har inte heller en av de största supporterprofilerna kvar i styrelsen heller. Valberedningen kan fortsätta prata om kompetenser hit och dit, nya vägar och bla bla bla. Jag skiter fullständigt i det. Föreningsdemokratin är i fara. Känslan är att det finns något begravet. Varför finns det sådant motstånd när det kommer till insyn i föreningen?
Jag vill inte se att vår klubb, vår förening, blir ett sönderkommersiellt företagsjippo. Jag vill inte att någon ”som känner Leksands kultur via sin tid i *ora” eller någon som ”ibland använde sitt företagskort för att se matcher” ska bestämma över VÅR klubb. Jag vill att människorna som styr Leksands IF brinner för VÅR förening.
Så vad händer hos en människa när hans förening inte känns som hans förening längre?
