En klyscha som ofta används bland målvakter är att de säger att de gillar konkurrens för att det gör dem bättre, samtidigt vill man som målvakt stå så många matcher som möjligt. Detta lite komplexa förhållande mellan målvakterna är inte alltid lätt att bemästra som tränare. Det finns bara en plats mellan stolparna och samtidigt som man vill spela den spelare som är bäst är det även viktigt att låta reserven stå då och då. Dels för att ge honom chansen, men även för att tillåta dennes självförtroende att höjas. Självförtroende är A och O i målvaktsspelet, vilket ställer höga krav på mental styrka. Efter att blivit petad måste man kunna intala sig att man kan bättre och att man ska tävla för att ta tillbaka platsen. Det krävs en riktig vinnarskalle. Tro mig, jag finns på Eliteprospects 😉

Det är denna komplexitet som jag tror är anledningen till förra säsongens förändringar på målvaktssidan. Efter att Oscar Alsenfelt inte hållit samma nivå som vi var vana att se honom så var det Joel Gistedt som fick flytta på sig. Bland annat Robin Figren var frågande till att kicka reservmålvakten när laget gick dåligt. Jag menar dock att Gistedt inte var tillräcklig konkurrens och det var därför Joakim Lundström togs in.

Den här säsongen har det varit fördel i antal spelade matcher för Frans Touhimaa, men efter tränarbytet kom direkt tre raka vinster där Henrik Haukeland varit stort bidragande. I gårdagens match fick dock Frans Touhimaa chansen igen och släppte endast in ett mål på 36 skott och hann rädda nio (!) straffar innan Almtuna avgjorde matchen. Som ni förstår så har nu Per-Erik Johnsson och övriga tränare ett angenämt problem. Vem ska väljas? Henrik Haukeland som har tre raka vinster i bagaget eller Frans Touhimaa som verkligen gav Leksand chansen att vinna igår?

Sa jag något om vinnarskalle? Frans Touhimaa var så förbannad efter gårdagens strafförlust att han gick ut i omklädningsrummet utan att ens tacka motståndarna, domarna och klacken. Något han senare bad om ursäkt för på Twitter: