Enkel vinst i Gränbyhallen

Gränbyhallen som varit en skräckhall de senaste 15 men den trenden kan vi se som bruten. Efter 9-0-segern där förra säsongen och kvällens 6-2-seger känns det inte längre lika olustigt att vara här. Alla milen hem blir lättare efter säsongens bästa insats. 

Det såg inledningsvis ut att bli en studsarnas afton i Gränbyhallen och för första gången sedan den här hallen byggdes som en provisorisk ishallslösning 1974 studsade puckarna mestadels Leksands väg. Dock inte till en början, för hemmalagets bästa spelare i inledningen av matchen var sargen bakom Axel Brage. Tre gånger skapade den målchanser och den tredje resulterade i 1-0.

Leksand tog efter det tag i spelet. Man tog sig igenom mittzon lättare och snabbare än vad man gjort tidigare och hittade in framför mål, med så väl puck som med skymningar när skotten kom mer utifrån. Kvitteringspucken stoppsladdade Anton Karlsson in i powerplay och sedan var det proppen ur. Tobias Forsberg kom in med fart i anfallszon, drog sin gubbe och blev så uppenbart trippad utan att få utvisning att Almtuna-backen fick dåligt samvete och gav tillbaka pucken till Fopp som vandrade in och stänkte in 1-2.

Två Karlsson-mål senare, ett av Anton (riktigt snyggt framspelad av Lang) och ett av Martin (riktigt snyggt framspelad av en annan AIS-back) hade Leksand skapat sig en trygg ledning. Martin visade inga tendenser på att vilja hålla igen målfirandet mot sitt gamla lag efter säsongens första mål utan gick all in Henric Andersén och försökte hoppa genom sargen till krigarna på bortastå.

I slutet av perioden bjöds Almtuna in i matchen igen. Det brukar heta att en domare har en halv sekund på sig att fatta ett beslut, men när han valde Aterius regelrätta tackling var värd två minuter i utvisningsbåset tog det i alla fall fem sekunder innan han kunde bestämma sig. Det var också i det numerära överläge som Adam Thilander dunkade in ett välplacerat slagskott bakom Brage.

Anton Karlsson, Martin Karlsson och Tobias Forsberg gjorde sina första mål för säsongen i den första perioden och i den andra var det dags för nästa målnolla att spricka. Efter att ha dundrat iväg 428 slagskott på de nio inledande matcherna valde Ben O’Connor i den tionde att slänga iväg en handledare. Han gjorde det i helt rätt ögonblick för Stefan Lassens frisyr skymde inbytte Oscar Fröberg i AIS-målet. I övrigt såg den andra perioden ut som den första. Leksand förde spelet och fortsatte att transportera pucken genom mittzon effektivt.

I den tredje perioden satt jag bara och väntade på att Leksand skulle hitta ett sätt att göra den här matchen spännande. Det brukar nämligen vara så när man känner sig trygg med en ledning inför sista perioden, att man lik förbannat får bita på naglarna sista fem. Så blev inte fallet i kväll. Istället gjorde Anton Karlsson sitt tredje mål för kvällen på Joonas Rönnberg-vis, när han kom från utvisningsbåset och blev friställd av (ja, gissa en gång) Oskar Lang.

Sedan spelades matchen av på ett smärtfritt sätt av de vitblåa, även om Aterius drog på sig vad som redan nu kan få pris som säsongens mest onödiga utvisning. Det här var utan tvekan säsongens bästa och mest stabila insats.

! – Målskyttar! Fyra spelare spräckte målnollan i kväll och Anton Karlsson passade på att göra tre. Smida medan järnet är varmt osv. Bra för självförtroendet i gruppen.
! – Oskar Lang. Han är som David och Goliat i ett. Minst och störst samtidigt.
! – Spelet. Äntligen tyckte jag mig se lite linjer i spelet och det där tempot man pratat om tidigare. Dessutom hittar man in på mål och minimerar därför de oskymda skotten från blå.

? – Pors, Immo, Rundqvist. Den här linan hade också behövt få göra ett mål i kväll, men det vill sig inte. Jag tycker det krånglas för mycket. Man försöker hitta avgörande passningar hela tiden eller göra en gubbe för mycket. När självförtroendet inte finns där känns det som ett bättre alternativ att gå rakare och kanske få in en skitpuck för att boosta sig själv. Ett fult mål är också ett mål.