Jag googlade sömnpiller och hamnade på Linköpings hemsida… För jösses vilket tråkigt lag att titta på.

Första perioden slutade 0-0 utan några som helst tendenser på att det skulle bli en rolig match. Jag har i ärlighetens namn inte mycket att skriva om den.

Martin Karlsson var väl rätt nära på att göra mål, men hamnade för nära mål och skyfflade pucken i plockhandsken. Matt Caito stod för en fin prestation när han åkte slalom mellan Linkanlirarna. Men återigen hamnade leksingarna för nära mål och Carter Camper, som fick en passning av Matt Caito, lyckades inte få upp pucken tillräckligt högt.

Mina tankar fördes ofta bort och jag kom på mig själv att tänka på var Pasi Saarela tog vägen efter sin sejour i Leksand under säsongen 06-07… han gick till Ässät. Hur går det för Otto Paajanen nuförtiden? Seg inledning med tre poäng på 15 matcher i HIFK.

Just jäklar, det var Leksand mot Linköping som jag tittade på.

Björn Hellkvist, med sitt lågmälda känsloregister, konstaterade i C More att Leksands spel i första perioden fick en tvåa i betyg. Jag håller med vår livliga huvudtränare.

Leksands mardrömsbesked – fick ett powerplay

Leksand rivstartade dock den andra perioden. Oskar Lang prickade stolpen, Mikael Ruohomaa styrde pucken strax utanför och Martin Karlsson stod för en fin inbrytning. Och det var bara under de tre första minuterna. Men sedan kom det som inte får hända Leksand.

Leksand fick chansen i powerplay.

John Quenneville kunde inte hitta nät i powerplay.

Efter förra matchen skrev jag att man inte borde vara orolig – än. Men fasiken, det såg ännu värre ut mot Linköping. Ingen framåtrörelse i numerärt överläge. Inget tyder på att det kommer bli bättre i powerplay. Eller jo, det är väl tålamod då.

Men tålamod hjälpte föga. Leksand brände ytterligare en chans i powerplay och med 36 sekunder kvar av perioden så var det Linköping som tog ledningen genom ett oväntat avslut från Vilmos Gallo.

Med tre sekunder kvar så var det första gången en känsloyttring skedde denna match. Martin Karlsson stod upp för Jon Knuts. Knuts tacklade John Nyberg, Jonas Junland hoppade in och Martin Karlsson drog ner honom. Domarna tittade repris efter repris och de kom fram till att Jon Knuts tog för många skär in i tacklingen. Så det blev ett powerplay för Linkan inför tredje.

Leksand ställde till det

Men det numerära överläget var inget vidare. Istället tog Jon Knuts tillfället i akt och följde med i en spelvändning direkt efter att han kom ut från utvisningsbåset och styrde in kvitteringen. Fint framspelad av Jonas Ahnelöv!

En glad Knuts är en bra Knuts!

Leksand fick lite vittring på cluben. Bara ett par minuter senare så var den stekhete Patrik Norén på rätt plats och lyckades peta pucken, så där lagom mycket så att ledningsmålet skulle bli ett faktum.

Det kändes klart här, va?

Nä nu. Med tre minuter kvar av matchen så drog Leksand på sig en tvåa för sex man på banan. Och Broc Little kvitterade… Jösses, vad onödigt.

Förlängning alltså. Den slutade mållöst och straffar väntade.

Mantas Armalis räddade första straffen och John Quenneville smackade upp sin straff rätt upp i nättaket. Armalis räddade den andra straffen, Marek Hrivik missade sin.

Mantas Armalis fortsatte vara en vägg och tog även den tredje. Leksand fick med sig två poäng.

Förhoppningsvis är det den tråkigaste matchen vi har sett i år.

I ärlighetens namn så var Leksand det bättre laget under hela matchen. De var inte bra – men bättre. Och det räckte.

Korta tankar om matchen

Är Linköping Sveriges tråkigaste ishockeylag?

Ja.

Borde Tjomme ringa Pelle Prestberg, enbart för att spela powerplay?

Ja.

När han ändå håller på, ska Tjomme ringa Daniel Pietta och Marcel Müller?

Nej. Inte än.