Grattis till oss!

I går hans det inte med någon text. Så det fick bli idag istället, en dag jag firar min 35:e födelsedag på. Och den första jag, av vad jag kan minnas, firar som serieledare.

Poäng i 13:e raka matchen. Ett rån enligt Hellkvist, en dålig match enligt Hellberg, ett bevis på klassen som skiljer ett topplag med självförtroende från ett ”övre halvan-lag” med betydligt mindre självförtroende, säger jag.

Malmö spelade ut oss i första perioden, Malmö gjorde TVÅ MÅL I BOXPLAY och många leksingar såg ut att ta vid från tredjeperioden mot Timrå. Det var lojt, oengagerat och frustrerande att titta på.

Trots det vinner vi, och vi har de två-tre kanske fyra hetaste chanserna förutom målen. Offensiv klass i mängder.

Och detta i en match där det egentligen bara var Karlsson-Knuts-Heineman som bjöd på en inställning värd namnet. Solklart vår bästa kedja.

Mikael Ruohomaa jublade till sig ett mål, satte ett annat, passade till avgörandet och spelade 3-2 med sig själv tillslut. En sönderslagen klubba som pricken över i:et.

Jag vet inte riktigt var jag vill landa i det här skrivbordsknapprandet men det är väl nånstans här:
Efter att ha åkt som en jojo i seriesystemet, underpresterat gång efter gång, legat sist i Hockeyallsvenskan ett par gånger, missköts å det grövsta och varit en ständigt närvarande känsla av oro och ångest över hockeyresultat så är Leksands IF nu något jag har svårt att greppa.

Vi är det där topplaget vi slitit mot så många gånger, spelat bra mot, skapat chanser men inte fått studsarna med oss. Istället har det topplaget gjort tre mål på två chanser. Där är vi nu, match efter match efter match. Att kunna räkna bort kval redan innan november är den kanske ovanaste känslan i mitt liv. Det är lite av en identitetskris faktiskt, men jag kan nog tänka mig att lära mig handskas med den.

Det viktiga i detta är att vara ödmjuka, fortsätta stötta, inte bli bortskämd och kräsen utan inse att vi supportrar behövs lika mycket nu som tidigare. Tillsammans är vi en otrolig kraft och om vi kanaliserar den här ”medgången” rätt så kan det bli något oerhört mäktigt.

Men det är svårt, så därför måste man hela tiden påminna sig om hur man mår den dagen vi ligger längre ner i tabellen.

För även jag seglar hela vägen iväg till en tanke. Den tanken lyder: varför skulle vi inte kunna vinna SM-guld?

Som jag svarade på en intervju i Siljan News inför säsongen:
”Frågetecken för Campers huvud, Kaskisuos målisspel och Thomas kvalité. Om alla dom frågetecknen blir utropstecken och Camper är lika bra som ifjol, Kaskisuo är Janne-bra och Thomas är en hel Fransson-bra så blir det serieseger. Om ”Ritto” också är hel och om vi slipper Örebro i slutspelet så blir det guld. Det är sällan alla stjärnor på himlen står rätt och om inte om fanns så vore hockey i och för sig ganska tråkigt.”

Allt det har inte slagit in, men om vi har det rätta flytet med skador, formtoppar och fan och hans moster. Då ser jag ingen anledning till att inte gå stenhårt för SM-guld.

Och det mina vänner, det är en av de konstigaste sakerna jag någonsin känt.

Grattis till er! Grattis till mig! Heja Leksands IF!