Tingsryd vann klart i Tegera – fjärde raka förlusten för LIF

Innan jag tar mig an det vi fick se i Tegera Arena ikväll, så tänkte jag börja med en liten historielektion.

Det är nämligen så att Leksand Superstars grundades till stor del på grund av en artikel i en av de största kvällstidningarna. I denna artikel kunde man läsa om hur tråkigt det var att gå på hockey i Leksand och om hur dött det var på läktarna. Åke Liljebjörn, som då var målvakt i Leksands IF, vittnade om att det enda man hörde på läktarna var hur åskådare svor eller suckade när laget spelade dåligt.

Vad har då den här lilla historian att göra med kvällens match? Jo, det faktum att jag ikväll fick uppleva precis det som Åke Liljebjörn upplevde för drygt 25 år sedan. För trots att norra stå höll ljudnivån på en fullt godkänd nivå kunde man gång på gång höra frustrationen hos enskilda personer runt om i arenan. Det suckades, det var ångestvrål och spontana taktiktips till samtliga LIF-representanter.

När vi ändå är lite inne på historia kan vi damma av en till, nämligen den om tröjfärg. Jag är, som nog de flesta vet, av den uppfattning att Leksands IF först och främst ska vara vita och det har inte förändrats. Däremot gillar jag det tänk man hade förr, att när det gick trögt spela i blåa tröjor  för att spelarna skulle känna att det var dags att kriga. Blåstället var på och nu jäklar skulle det köras.

Så när jag kom in i hallen idag och såg att Rob plockat fram de blåa tröjorna för första gången den här säsongen fick jag en känsla av att det var ikväll det skulle vända. Blåstället i kombination med den smågriniga träningen igår gjorde att jag trodde på LIF-vinst. Haha, jag är för lättlurad.

Varken grinigheten från gårdagens träning eller jävlar anammat som blåstället symboliserade förr syntes till när pucken släpptes. Tvärtom.

Tingsryd såg allmänt hetare ut och styrde långa stunder spelet. Leksand hade återigen problem med sina uppspel och det här med att transportera puck snabbt genom mittzon, som man pratar så mycket om, är knappast lagets paradgren just nu. Kanske ska man fokusera på att transportera pucken genom mittzon över huvud taget innan man blandar in i vilken fart man ska göra det.

Hur som helst såg det faktiskt ut som att laget fick energi av Axel Bergkvist reducering i andra perioden, men när gästerna utökade ledningen med bara sekunder kvar av densamma kändes det som att luften gick ur.

I tredje är man visserligen något bättre framåt, i alla fall inledningsvis. Man är rakare i sitt spel och tar sig in framför mål flera gånger och med lite medstuds hade det lika gärna kunnat stå 3-3 med tio minuter kvar. Så blev det inte, utan istället fick vi se gästerna göra ytterligare två mål och vinna med klara 1-5.

Nej, det måste till något riktigt drastiskt om den här säsongen inte ska minnas med en axelryckning. Redan nu känns det som att finalplatsen bara är att glömma och att man ska vara nöjd om man är ett av seriens åtta bästa lag när omgång 52 är spelad.

Det kan vara svårt att tro för er som ofta läser mina texter, men jag försöker verkligen bli mer positiv.

Just det, nämnde jag att både Anton Karlsson och Hugo Enock klev av skadade?

Trevlig helg.