Melins uppförsbacke brantare än Leffe och Perras

Andra raka förlusten kom ikväll för Roger Melins Leksand. Tingsryd vann en hyfsat jämn tillställning, där individuella misstag av LIF-spelarna avgjorde.

Även om matcherna mot Almtuna, Karlskrona och AIK innebar vinst och till viss mån bättre spel, så har ju inte heller Roger lyckats få ut max av den spelartrupp vi har. Spelartruppen förresten, den är det inget fel på trots att jag ser att många ifrågasätter den. Otippat tyst från dessa kritiker inför säsong dock och jag vågar sätta en slant på att en klar majoritet av de hockeyallsvenska sportcheferna hade bytt sin trupp mot vår rakt av om de fått frågan på upptaktsträffen.

Jag blev faktiskt förvånad över att Roger inledde med tre raka segrar. Detta för att Roger har en allt brantare uppförsbacke framför sig än vad Leffe hade i fjol och Perra hade hösten 2015. Vid båda de tidigare tillfällena var det framför allt det spelmässiga som tvingade fram en förändring på tränarsidan, men den här gången sitter det djupare. Spelet har inte funnits där nu heller, men nu har även stämningen och välmåendet inom laget varit på botten. Det problemet måste Roger lösa innan han kan börja peta i detaljer. Under Sjur och Åkerblom var stämningen på träningarna aldrig lika nedstämd som det har varit den här hösten. Den här säsongen har vi på träningarna bland annat fått se slagsmål, Ben O’Connor bli utslängd efter en diskussion om vad som officiellt kom att heta ”rehab” och cirka noll glädje.


Med det sagt så tänker jag inte på något sätt släta över kvällens svaga insats, för det finns gränser. Offensivt är vi lika trubbiga som tidigare och defensivt är det hönsgård i princip 60 minuter. Det jag vill ha sagt är att det kommer inte bli samma snabba förändring som vi sett vid tidigare tränarbyten, det kommer ta längre tid den här gången.

Ska man hitta något positivt just nu är väl det att Roger ännu inte förlorat i Tegera Arena och nästa match är just en hemmamatch. Och att damerna besegrade Brynäs.