Ett uselt hemmalag mot ett uselt bortalag. Det var förutsättningarna inför att Leksand satte sig på flyget ned till Skåneland.

Och det var sannerligen ingen sprudlande tillställning vi bjöds på i Malmö Arena. Leksand kom ut bra men sen krånglade diverse utvisningar till det men där var hockeyguden på LIF:s sida och studsarna höll på Dalalaget.

Målchanserna var trots allt lätträknade och såväl Mantas som Marmenlind stod för ett fåtal – men fina – räddningar.

Det enskilt största glädjeämnet i förstaperren var förstås att Emil Heineman fick sätta sin första balja sen återkomsten. Det var powerforwards- och målskyttekungsagerande i en och samma sekvens när nummer 29 sprätte upp pucken i nät. Och guuuh vad jag saknat hans målfirande!

Matchens andra 20-minutare var så trälig att jag knappt vet om den är värd något tangentsbordsslitage. Ashton och Östman gnuggade på, vårt power play var genomruttet as usual och ja, det var väl det.

Eller jo just det, en pissig grej hände när Joakim Ryan slog undan skridskorna på Justin Kloos och vår rivige lille transatlant brakade rätt in i sargen och körde ispåse på handen fram till periodpaus. I tredje var han dock tillbaka <3

Om vårt bortafacit varit katastrofalt so far så har sista perioden varit en av våra absoluta styrkor. Alltid – på förhand – intressant när två sådana saker ”korsas” så man vår se vilken statistik som väger tyngst.

Efter ett gäng riktigt fina byten så kunde Kalle Östman efter drygt halva perioden sätta 2-0 och då kändes det mer eller mindre klart.

Då poppade ytterligare en statistik upp: Malmö har aldrig förlorat åtta raka på hemmaplan.

Och där vägde tydligen statistik tungt för först reducerade Lance Bouma och sen kunde Fredrik Händemark (vem annars?) kvittera med mindre än minuten kvar. Surt sa räven!

Leksands tre mot tre-spel kan sammanfattas som ”mindre bra” och att anledningen till att Malmö inte vann i sudden stavas Mantas Armalis.

Straffarna var, från Leksands håll, mest en lång uppvisning i hur man är okoncentrerad och därför tappar pucken hela tiden och i Malmös fall hur man skjuter utanför hela tiden.

Det krävdes en Emil Heineman-backhand mellan benen för att Leksand skulle göra mål och efter det kunde Mantas Armalis rädda sin sjunde straff (han har tagit alla i SHL i år) vilket innebar att åtminstone två poäng fick följa med till chartern tillbaka till Siljans södra strand.

NOTERAT

* Andra matchen i rad utan John Quenneville. Jag vet inte jag men med tanke på hur vårt power play ser ut så kanske det inte hade varit helt fel att åtminstone ha honom som 13:e forward va? Förstår hela grejen med statement och så vidare men om det är som de säger, att det är fysiska parametrar, då tycker jag att det är lite märkligt att han tränar i kedjan med Ruohomaa och Camper (en tänkt toppkedja) så sent om någon dag innan matchen mot Frölunda. Och är det någon annan parameter (vad nu det ska vara, disciplinära skäl?) så kan väl säga det för att slippa onödiga spekulationer. Hur som helst, jag tycker det laget som har störst chans att bidra till poäng ska spela och i min bok är Quenneville – tjock/slö/whatever – en betydligt bättre spelare än vad Marcus Karlberg är dags dato. Plus att jag har honom i mitt Fantasy-lag.

* Marek Hrivik. Börjar på riktigt bli orolig över att han inte kommer bli ”DEN Hrivik” igen. Tycker inte han är i närheten ens av det vi såg hans första säsong i Leksand. 10 pinnar på 12 fajter absolut, men jag ser inget av den där enorma kraften och härföraren han var säsong två.

* Märkligt hur Östman och Ashton kan funka så bra ihop men att den tredje spelaren i den linan ofta försvinner helt.

* På tal om det då. Lucas Elvenes har MYCKET att bevisa.

* En annan som jag faktiskt tycker har en hel del att bevisa är Björn Hellkvist. Jag har varit positiv till honom från dag 1 och jag vill bara få det här ur mig nu, istället för när vi torskat och det kryddas med bitterhet (okej skrev detta innan kvitteringen såååååå nu får vi se var det här stycket tar vägen).
Jag har trott på det sättet han jobbar, känt att vi hela tiden är på väg mot något, utvecklas i rätt takt och så vidare. Men ju fler icke-leksingar (jo det finns såna, knasigt nog) jag pratat mer desto fler gånger har jag hört ”Vad har han egentligen åstadkommit sedan tredjeplatsen? Med DET laget krävs det ju ingen jättecoach för att ligga i mitten?”. Och det är väldigt svårt att argumentera emot. Anledningen till att det ser bättre ut i år än ifjol är väl mest bättre försvarsspelare snarare än något annat? Största delen i att jag tror på Björn är för att Tjomme gör det.