”Typiskt Leksand”. Jag gissar att nästan varenda leksandssupporter någon gång tänkt just så. När laget tappat en klar ledning eller förlorat en match där vi verkligen förväntat oss vinst. Eller kanske än mer vanligt förekommande, i alla fall på senare tid; när svarta rubriker uppmärksammat något mindre smickrande runt föreningen. Likt en skyddsmekanism att ta till när motgångar känns närmast förutbestämda. ”Typiskt Leksand” suckar man uppgivet, och hoppas att laget kan knipa en pinne i nästa match istället. ”Typiskt Leksand” jämrar man sig bedrövat, och hoppas att just denna negativa rubrik var den sista, i alla fall på ett tag.
Vad är det som gör att vissa lag alltid tycks vinna? Att de alltid har förmågan att höja sig när det gäller som mest. Och varför gäller det motsvarande i andra lag? Finns det ”vinnarkulturer” och ”förlorarkulturer”? Ni förstår säkert redan vart jag är på väg; finns det en förlorarkultur i och omkring Leksands IF? Tänk om det finns ett destruktivt tankemönster som genomsyrar föreningen, från supportrar till lagledning och ända ner till Tegera Arenas blankspolade is. En kultur som kan förklara alla de missöden som gång på gång tycks drabba just vårt kära LIF. Och i så fall, finns det ett botemedel, en metod att ta till för att skapa vinnarkultur?
Finns det någon som känner till receptet på vinnarkultur så är det förmodligen Manchester Uniteds tidigare manager Sir Alex Ferguson. Åsikterna är många kring Fergusons ledaregenskaper, men av hans långa framgångsrika karriär finns ändå mycket att lära, i synnerhet för en förening vars senaste sejour i högsta serien i efterhand ter sig som en tillfällig lyckoträff på en annars ganska diger och lång vandring på förlorarvägen. Så låt oss granska Sir Alexs vinnarrecept.
Sir Alex har berättat att han i sitt arbete som manager ville ingjuta vissa värden och normer hos spelarna; att aldrig ge upp och alltid vilja bli bättre. Vid spelarrekryteringar letade han efter ”dåliga förlorare”; spelartyper som inte accepterade annat än att alla gav allt, precis hela tiden. En attityd som Ferguson beskrivit som närmast smittsam: snart accepterades inte ens en dålig träning.
Ferguson var heller inte rädd för förändringar och han strävade alltid efter att utveckla verksamheten. United blev under Ferguson en klubb som vågade testa nytt, både på plan såväl som vid sidan av, och Fergusons filosofi var tydlig; vill vi förbli framgångsrika så måste vi hela tiden våga förändras.
En befogad fråga är nu; hur berör detta oss supportrar? Varken jag som skriver eller du som läser är tränare, sportchef eller styrelseledamot i Leksands IF. Vi kan inte leda träningar, bestämma över spelarekryteringar eller besluta om verksamhetsinriktningar. Och i ärlighetens namn; tur är nog det! Likväl har vi supportrar en nyckelroll vad gäller kulturen som omgärdar LIF. Och här återkommer vi till mina suckar och jämmer om vad som är ”typiskt Leksand”. För ska vi bygga en vinnarkultur från grunden så måste vi supportrar sluta se på vårt favoritlag som ett lag närmast förutbestämt att förlora. För vad som är ”typisk Leksand” bland supportrar, blir snart en verklighet på isen såväl som i styrelserummet.
Så låt oss aldrig mera sucka ”typiskt Leksand” efter en försmädlig förlust. Och låt oss aldrig mer jämra oss efter svart rubriker. Låt oss istället kräva snabb revansch och förbättring. Och låt oss aldrig mer tänka att det var bättre förr, istället ska vi välkomna förändringar och utveckling. Bara så får vi en framtid där ”typiskt Leksand” är att vinna, oavsett vad som krävs!
