Kontakta oss

Länge leve Leksands IF!

Henrik Edlund

Länge leve Leksands IF!

En aspekt av supporterskapet som vi leksingar tycks få leva med är den ständiga förebråelsen om Leksands IF:s undergång. För lika länge som LIF funnits i mitt medvetande, vilket bör närma sig 30 år nu, så tycks föreningen ha levat på lånad tid. När laget ägnade sig åt lindansande under tidigt nittiotal var det inte bara degradering som hotade, det hette att man ”slogs för sin överlevnad”. Och när truppen några år senare var späckad med landslagsspelare och förankrad i toppen kom hotet inte längre underifrån – det kom istället söderifrån. För enligt kvällstidningarna skulle hockeykartan snart ritas om och tydligen skulle i princip varenda svensk hockeyspelare över division 3-nivå snart vara kontrakterad av Kölner Haie eller isbjörnar från Berlin. Och gissa vilket lag detta (så klart!) skulle slå hårdast mot? Jag minns så väl hur jag då, som ung och okritisk men fanatisk leksandssupporter, fick magont när Expressen basunerade ut välbekante Leif Boorks spådom om att hockeyn i Leksand snart skulle vara död.

Degraderingarna under 2000-talet och en högst svajig ekonomi har även under senare tid gett upphov till nya dystra profetior, och i höstas fick vi något så ovanligt som ett dödsdatum; den 15 november skulle spiken i kistan slås in (via en konkurs – uppenbarligen av en söndagsöppen domstol). Som bekant så hävdade den nobelbelönade poeten Tomas Tranströmer att dödskostymen sys i det tysta men just tystheten tycks inte gälla för LIF, den blåvita dödskostymen sys högljutt och öppet. Och skräddaren är inte döden själv, skräddaren är snarare en forumskribent eller journalist som vill få det till att föreningen inte endast står med ett ben i graven, utan snarare bara har en tåspets över gravkanten.

Jag vill med dessa rader givetvis inte påskina att Leksands IF är odödligt. Ingenting varar som bekant för evigt och ingen rök utan eld. Det har bevisligen funnits stunder då ekonomin pressat föreningen till att balansera på stupkanten. Så också kanske i skrivande stund, vad vet jag. Leksands IF och de som för tillfället fått äran att representera föreningen genom sin tjänstgöring måste troligtvis fortsätta kämpa hårt för att vi ska få ha kvar vår favoritförening i den form vi känner den. Däremot tror jag att talesättet stämmer; så länge det finns hopp så finns det liv. Och just hopp tycks, trots ständiga prövningar, inte vara en bristvara bland leksandssupportrar.

För när Globen fylls av (nästan) 13.000 leksingar eller när hemmaarenan (nästan) fylls för att hylla en ny-pensionerad hjälte så skickar det ut en tydlig hälsning till övriga hockeysverige: Vi lever än! Och, gissar jag, kommer så att göra länge till. För visst kan det hävdas att vi idag är omsprungna av historielösa smålänningar eller närkingar utan hockeykultur. Men jag undrar jag hur djupt deras rötter egentligen växer. Står de pall för en rejäl blåst? Vad anbelangar LIF vet vi redan svaret på den frågan; det har ju blåst en hel del och föreningen står där än. Mycket tack vare just rötterna. Så nästa gång dödsmässan utlyses, låt oss inte starta forumtrådar om vad vi gör post-Leksands IF, låt oss istället utbrista ”länge leve Leksands IF” och se till att vi står pall för ännu en storm.

@H_Edlund

Fortsätt läsa
Du kanske gillar...
1 kommentar
  • Stefan Ahlgren

    Hej, bra skrivet. Men du har valt ett felaktigt ord i början. Jag tror att du med ”förebråelse” egentligen menar ”förebådan”.
    Förebråelse: direkt uttalat missnöje med någon för visst felaktigt handlande som vederbörande borde kunnat undvika.
    Förebådan: en första antydan om vad som är på gång, oftast negativt.

    Språkpolis, jajamän! 🙂
    //Stefan Ahlgren

Mer i Henrik Edlund

Senast

Till toppen