Kontakta oss

KRÖNIKA: Stolt leksing?

Per Karlsson

KRÖNIKA: Stolt leksing?

373917_leksand_himlaspelet_004

”Vi håller på det lilla skröpliga, det enda som är vårt”. Dessa ord från Rune Lindström, författaren till Himlaspelet, brukar då och då citeras i LIF-kretsar. Det lilla avser naturligtvis ortens storlek, och det skröpliga att man saknar många andra klubbars förutsättningar. Men i ett beslutsfattande och organisatoriskt avseende får det kanske vara någon måtta på skröpligheten, på bristerna.

Då det redan skrivs och talas tillräckligt om dessa brister – och långt ifrån utan fog – tänkte vi dock här för ett ögonblick inta en mer förstående hållning. Eller annorlunda uttryckt: utan argsint populism och kritik som framförs i flock försöka förstå varför det gång på gång brister i Leksands IF.
 
Ingen i och runt LIF vill klubben illa. Att det sen nästan alltid finns ett egoistiskt inslag i engagemanget är en annan sak. Sponsorn vill naturligtvis inte bara vara snäll utan också i slutändan dra ekonomisk vinning av sitt partnerskap med LIF. Den i ledande eller styrande befattning gör det inte gratis och kan dessutom tillfredsställa eventuella egobehov. Det senare behovet finns nog också i visst mått hos både de som bloggar om LIF och de som leder supporterklubben. Inte ens den vanlige supportern är utan en motivation som handlar lika mycket om hen själv som LIF. Hockeylaget Leksand är bra att ha i fråga om identitet och stolt kunna brösta sig lite när klubben har framgång. Vi vill alla synas som leksingar eller med hjälp av klubben. Också i motgång. Men bara kanske till en viss gräns. Blir motgångarna för omfattande – och rör en rad nivåer – tröttnar åtminstone en del sponsorer och vill inte längre synas i LIF-sammanhang. Och den vanlige supportern går kanske inte längre omkring i sitt blåvita plagg med samma stolthet som förr. Om han eller hon till vardags ens tar på sig plagget.
 
I det läget har de ledande och styrande en del att jobba med. Framför allt kanske jobba på sitt självförtroende. Det har under många år varit svagt i Leksands IF. Vilket kan tyckas paradoxalt då få hockeyföreningar i landet haft så många malliga individer innanför och strax utanför klubbväggarna. Malligheten härrör givetvis från de fyra SM-gulden 69-75 samt de över femtio åren i högstaserien. Men att fortfarande efter fyra decennier vara mallig över de där SM-titlarna är ungefär som en dittills ganska underpresterande son som går runt och skrävlar över vad föräldern åstadkom en gång i tiden. Det går inte att leva på vad andra gjort tidigare. Inte ens om man bär samma namn. Ingenting ges gratis och vill man själv ha samma framgång får man jobba för det. 
 
Bristande självförtroende och styrka i LIF-sammanhang har tagit sig lite olika uttryck. Allt ifrån att ängsligt följa vad som skrevs i lokaltidningens gräsliga kommentarsfält i avsikt att läsa av stämningar och anpassa sig därefter (en självdestruktiv aktivitet Mats Aspemo påstod upphörde under senare delen av hans VD-tid) till att inte kunna stå emot orimliga krav från storsponsorer.
 
Då är kraven från supportrarna mer rimliga. Ett bra hockeylag och en harmonisk förening är väl inte för mycket begärt, kan man tycka. Den osunda personfixeringen, det desperata frälsarbehovet och de skurar av kritik som länge förekommit är ett resultat av all olycka under 2000-talet. Kruse och Jobs, exempelvis, sågs som en djävul respektive frälsare – och ingen av beskrivningarna har med verkligheten och den vanliga människan att göra. Den både skröpliga och duktiga.
 
Vem som än arbetar för Leksands IF, hur vi än ser på dem och vad som än händer framöver i styrelsesammanhang bör vi reflektera över andemeningen i Gunnar Ekelöfs ord: ”Meningen med oss är dock varken att vara änglar eller djävlar utan människor på jorden och det tycks vara svårast av allt”.
 
Svartvitt tänkande, indelande i onda och goda, är under vår värdighet och för primitivt. Vad vi däremot kan kräva är att varje rest av självgodhet och lättja utplånas. Att föreningen slutar tro att varumärket säljer sig självt, jobbar hårt för saker och skaffar sig äkta självförtroende i takt med framstegen.
 
Det behöver inte – som i Himlaspelet – bära till himlen. Det räcker om det bär till SHL. Vi behöver inte vänta tills dess för att känna stolthet. Det räcker med att LIF framöver gör saker rätt och laget under vintern övertygar på isen för att vi åter ska bli stolta leksingar.
Fortsätt läsa
Du kanske gillar...
1 kommentar
  • Katrina58

    TACK, Per Karlsson! Äntligen ett sanningens ord!

    Man blir så trött på alla retoriska ‘missconducts’ i diverse medier…..

    Vi måste låta den nya besättningen med Kruse, Jobs, Nilsen och Skoglund få göra sitt jobb. Dom har förtjänat en rejäl chans.

    Att städa av och bygga upp ett genom åren eftersatt Leksands IF, med allt vad det innebär, är ingenting man gör på en kafferast.

    Den nya styrelsen kommer att göra sitt till.

    Självförtroendet och stoltheten med att vara sann Leksing kommer att infinna sig när dom första segrarna är vunna på isen.

    Vi får ha mycket tålamod nu….. om ett halvår får vi se.

    Fram tills dess får vi gå och sukta efter dom första träningmatcherna.

Mer i Per Karlsson

Senast

Till toppen