Kontakta oss

KRÖNIKA: Min framtidsdystopi

Anton Lundin

KRÖNIKA: Min framtidsdystopi

WEB_SPORT

Jag har en framtidsdystopi som dyker upp i mitt huvud då och då. En värld utan Leksands IF.
Dessa rykten om att anställda inte fått ut sin lön gör bara denna dröm mindre och mindre suddig. Den blir klarare och klarare för varje dag som går och snart kanske vi står där igen, vid ruinens brant.
Frågan är bara om supportrarna ställer upp igen. Har de tröttnat? Alla dessa karuseller och kalabalik har inte bara tömt klubben ekonomiskt utan även supportrarnas förtroende är kört i botten på många håll. I mitt huvud står vi där snart igen. Jag är luttrad och en pessimist, så är det, därför håller kanske inte alla med mig. Men vi har alla skäl att vara oroliga.

Klubbdirektör Kjell Kruse har tidigare annonserat att Leksands IF kommer gå back tre miljoner efter detta år. Anledningen ska vara en för stor ruljans i spelartruppen. Men nu har han gått ut i dt och sagt att det kommer bli mer än så. Siffran är ännu inte klar men det verkar vara en stor missräkning baserat på hans uttal. Bara att man missräknat denna siffra är för mig oroande. Man säger att man har kontroll över ekonomin, men stämmer det eller är det bara tomma ord?

När vi nu går in i vårt första år i HockeyAllsvenskan har vi en spelarbudget på tolv miljoner. Att vi kan ha en så hög spelarbudget beror till stor del på fallskärmen vi fick när vi åkte ur högstaligan. Den är på sju miljoner kronor. Pengar vi inte kommer få nästa år. Vi måste med andra ord höja våra intäkter med sju miljoner om vi ska kunna konkurrera på samma villkor som i år.

Sponsor- och reklamintäkter är den siffra föreningen kan påverka mest, men här ligger man efter även i år. Kruse säger i intervjun med dt att man siktade på att 80% av sponsorintäkterna skulle vara klara till midsommar, just nu ser det ut som att 65% kommer vara klart till midsommar, en till missräkning alltså. Så man ska nog inte sätta något hopp till försäljningssidan. I en klubb som Brynäs så drog man säsongen 2013/14 in 24 miljoner via reklam- och sponsoravtal. Skellefteå drog till exempel in 21 miljoner. Jag kan tyvärr inte utläsa någon liknande siffra från Leksands bokslut då det tillsynes inte verkar vara specificerat, vilket är synd.

Den stora arenan hjälper inte heller. Den kostar 20 miljoner per år och kan mycket väl bli det som fäller oss. Det som skiljer oss mot våra rivaler i HockeyAllsvenskan som till exempel Västerås, Björklöven och AIK är att de inte äger sina arenor, de betalar istället i runda slängar 5 miljoner för hyran i respektive hallar, troligtvis lite mer i AIKs fall. Det finns fördelar med att äga sin arena, man kan till exempel hyra ut arenan och Leksand har ett avtal med kommunen på nästan fem miljoner kronor per år för istid. Men det saknas fortfarande tio miljoner. Det är pengar klubben kan tjäna in genom att ha diverse evenemang i arenan, men även här har man misslyckats.
– Vi har satt upp en målsättning att köra 10 st event förutom ishockey under varje år-jag tror vi når 6-7 i år-så det fattas en bit, sa Kjell Kruse till leksandsif.se i artikelserien Kruse svarar.

Så hur ska man dra in dessa sju miljoner?

Publiksiffran är till stor del baserad på resultat och något som är svårt att påverka. Souvenirresultatet är till stor del baserat på publiksiffran vid matcher och supportrars givmildhet och TV-pengar är inget man har kontroll över överhuvudtaget. Kvar blir marknadsintäkter. Det är här pengarna måste in. För man kan inte förlita sig på att supportrarna ska komma som räddaren i nöden återigen. Leksands IF måste kunna stå på egna ben.

Och det är det som oroar mig, utifrån sett ser det inte ut som att föreningen kan stå på sina egna ben, Kruse och hans kollegor för mer än gärna bevisa mig fel. Men jag har svårt att se något ljus i slutet av tunneln. Det lilla ljuset som finns för mig är att vi går upp direkt till SHL igen, vilket såklart kommer vara otroligt svårt. Men just nu lever jag i rädsla. En rädsla jag inte kände precis när vi åkt ur, då fanns bara tomhet. Nu finns det en oro, en oro för slutet. Det kan vara jag som är paranoid. Men den där dystopin dyker upp ibland i mina drömmar. En Leksandsfri värld. En värld där en lördagseftermiddag inte avnjuts på ståplats med kamrater eller i soffan med en kall bira i ena handen med likasinnade. Utan snarare en värld där man snabbt zappar förbi C More Hockey och känner en tomhet. En tomhet jag hoppas aldrig blir verklighet.

Fortsätt läsa
Du kanske gillar...
2 Kommentarer
  • Peter Jacobsson

    Frågan är väl hur mycket varumärket LIF är värt efter säsongen 14/15. Att laget radade upp förlust efter förlust under inledningen av säsongen och sedan avsluta på samma sätt får mig att fundera på om företag vill bli förknippade med LIF. Och som det frågas i texten, hur mycket är supportrarna villiga att släppa till? Jag ser framför mig en degradering till Div 1 inför säsongen 16/17, tyvärr. Det gör mig ledsen i själen, men jag tror att Leksand är för litet för att ha ett hockeylag i högsta serien. Jag kan inte släppa tanken på hur det hade gått om man avskedat Äpplet efter 4 – 6 raka förlustmatcher i höstas, hade laget då haft större chans att vara kvar i SHL? Vem vet, jag personligen fick känslan förra hösten att det skulle gå åt skogen. Nu är läget kärvt och om Dalarna ska ha ett lag i högsta serien, ja då måste hela landskapet ställa upp

    • terrorapa

      det ända man vet såhär i efterhand, är att alla sparkade spelare, dragit ett minus i kassan, utan att generera något possetivt resultat. Sen har det skadat ryktet, varumärket och fått spelarna att fly, till hösten visar det sig hur många på läktarna som följer med i spekarnas flykt.

Mer i Anton Lundin

Senast

Till toppen