LIF-kärlekens vägar äro outgrundliga. En supporter berättar att han nyligen blivit medlem i föreningen igen – efter att under ett antal år valt att inte lösa medlemskap. När Leksand 2010 föll borta mot kvalseriejumbon Växjö med 5-2 och ånyo missade chansen att gå upp i elitserien fick engagemanget sig en sådan knäck att ett drygt tio år långt medlemskap bröts. Naturligtvis fortsatte han att följa laget och hålla på LIF men inte med samma glöd som under 2000-talets första decennium. Inte ens avancemanget upp i SHL 2013 innebar en glädje tillräckligt stor för att uppväcka de forna känslorna. Men gradvis under Leksands två år i högstaserien kom känslorna tillbaka. Ett hemskt 2014-15 var inget hinder för känslornas fortsatta växande. Tre veckor efter degraderingen bestämde han sig för att bli medlem igen. Något han kommenterar på följande sätt: ”Som den motgångssupporter man är så var det dags att steppa upp”.
Att LIF-kärlekens vägar äro outgrundliga bekräftas också av att en omtyckt bloggare efter många allsvenska säsonger lade ner sin blogg bara någon månad in i LIF:s återkomst i högstaserien hösten 2013 – för att en månad efter degraderingen 2015 väcka bloggen till liv på nytt.
För egen del har jag inte känt någon drivkraft överhuvudtaget sedan 2 april då Leksand förlorade sjunde avgörande hemma mot Malmö. Framför allt för att det som Tommy Salo och Andreas Appelgren tillsammans byggde – och som kröntes med SHL-avancemang 2013 och en fin sjundeplacering under återkomståret – nu ligger i fullständig aska. Hur går man vidare när allting bara är borta?
Många har reagerat med ilska och riktar denna mot de som leder och styr Leksands IF. Alltifrån VD Kjell Kruse till de som Emil Nilsén med välfunnet ordval kallar skuggstyrelse, alltså personer i kulisserna med varierande antal fingrar med i spelet. Där emellan har vi de sittande styrelsemedlemmarna, vars namn och ansikten är mindre diffusa än skuggstyrelsen.
Det enda forum på nätet som på största allvar intresserat sig för frågor runt LIF:s ledning och ekonomi – i åratal diskuterat dessa på ett välformulerat och initierat sätt – är Superstars forum. Man har inte gjort detta för att det är ett särskilt lustfyllt ämne och ett självändamål, utan för att man bryr sig om klubben och i slutändan vill att Leksand varje år ska ha ett så bra lag som möjligt. God ekonomi löser inte allt – det har vi leksingar under 2000-talets första decennium fått lära oss – men i kombination med gott ledarskap på alla nivåer kan man bli rena Skellefteå.
Fram tills ganska nyligen har många leksingar inte visat något större intresse för frågor som rör ledning och ekonomi. Bloggen Vision: Framtid på LIF News gjorde förra våren och sommaren ett försök att pedagogiskt och sakligt lyfta frågorna, men responsen var nedslående. Först var mottagandet direkt aggressivt, därefter mest svalt. Det blev emellertid ett annat mottagande när Vision: Framtid härom månaden gjorde comeback. För sedan Kjell Kruse kom till Leksand har LIF-supportrarna visat ett annat intresse för sådant som rör klubbens ledning. Man kommer inte ostraffat på kollisionskurs med en så avgudad sportchef som Tommy Salo.
Superstars forum och Vision: Framtid har senaste tiden fått en efterföljare på Facebook. Han heter Tommy Andersson och skriver som om Superstars forum och Vision: Framtid aldrig funnits. Texter blir inte per automatik starkare för att skribenten skriver under sitt riktiga namn (och inte forumalias eller under anonymitet som Vision: Framtid). Inte ens om det är ett känt namn. Lokaltidningen gör naturligtvis stor sak av det – liksom en del leksingar på Facebook – men andra konstaterar mest att såväl medlemmarna på Superstars forum som Vision: Framtid står för bättre skrivna inlägg. Löften om att servera mörka sanningar har hittills på hela taget stannat vid gammal skåpmat. Fast det är klart: för de som inte visste att det var gammal skåpmat, för de som tidigare mest brytt sig om det sportsliga (och inget eller ganska lite om annat) är det naturligtvis bra att engagemang väcks. Bara man är källkritisk och undviker att bli rabiat. Leksands IF är inte det minsta betjänt av det sistnämnda.
Vad LIF däremot behöver mer än något annat är supportrar och sponsorer som TROR på klubben igen. Att man hittar något i det som nu är vår verklighet – befintlig ledning och belägenheten att åter vara ett allsvenskt lag – som ger framtidstro och lust. Alla känner sig inte lika motiverade som supportern och bloggaren vi nämnde i textens inledning. Personligen har jag letat och väntat på något över en månads tid.
Plötsligt var det bara där. Det skedde halvvägs in i måndagskvällens avsnitt av Leksands IF Live. Egentligen har det funnits där redan i något eller några av de tidigare avsnitten. Men då har man varit alltför cynisk och desillusionerad för att se det. Vad man under våren upplevt som ytterligare en i raden av floskler – det som Leksand länge varit så bra på att producera – får plötsligt kropp och äkta liv. De sista fyra orden i ”Vad som än krävs, vi gör det tillsammans” blir levande framför ens ögon. Kjell Kruse, Tore Jobs, Claes Thirus och Patric Skoglund verkar tycka om varandra på riktigt, ger varandra energi och ger intryck av att dra åt samma håll. Det må låta hur banalt som helst, men i LIF är det här med att dra åt samma håll ingen självklarhet. Snarare är det en bristvara på ledningsnivå (styrelse och skuggstyrelse). Men ska det någonsin komma att omfatta föreningen i stort måste det ju börja någonstans, för att sedan sprida sig som ringarna på vattnet. Jag kan tänka mig en sämre början än hos de som är ansiktena utåt. Supportrar ser dem. Potentiella sponsorer ser dem. Och det vi alla ser – om vi lägger bort cynismen och lämnar det gamla bakom oss – är samarbete, smittande energi och en sportchef som efter en tids oroande stiltje presenterar en spelare som Tommi Paakkolanvaara.
Det kom mera idag: backen Tobias Ericsson. Det finns hopp om Leksand. Det finns anledning att tro på klubben och de som arbetar för den. Det finns skäl att både lösa medlemskap och återuppliva bloggar. Runt Kruse, Jobs, Thirus, Skoglund och övriga LIF sjuder det av missnöje i delar av supporterlägret. Själva sjuder de nämnda herrarna av energi och tycks arbeta som ett lag. De känns lite som 2012-13 års LIF-lag, som inte lät sig påverkas av allt negativt runt omkring utan bara fortsatte vidare – för att till sist ta Leksand upp i SHL igen.
_______________
Per Karlsson
