KRÖNIKA: Dags att ta ansvar!

I onsdags publicerades här en krönika om Leksands IF oförmåga att ha koll på läget, om hur man alltid missar sina ekonomiska mål, och sedan bara går vidare som om ingenting har hänt. Miljonerna rullar iväg, ingen fattar vart de har tagit vägen, men man säger att ”nu har vi koll på läget, den här gången har vi ordning på ekonomin”. Och så blir det ändå samma sak nästa år igen.

Av en tillfällighet publicerade Dalarnas Tidningar två dagar senare en intervju med Kjell Kruse och det visade sig vara exakt på samma sätt. I år igen. Någon som är förvånad?

Intäkterna lägre än förväntat. I år igen. Någon som är förvånad?

Dragit på sig utgifter som man inte kan hantera. I år igen. Någon som är förvånad?

Slut på pengar i kassan, så att man inte kan betala leverantörerna. I år igen. Någon som är förvånad?

Marknadssidan ligger efter budget. I år igen. Någon som är förvånad?

Förlusten ännu större än förväntat. I år igen. Någon som är förvånad?

Och så vidare.

Nej, antagligen är ingen förvånad, utom möjligen Leksands IF själva. Men mest bekymrande är vår vd:s attityd. Det finns inga spår av självrannsakan eller självkritik där. Ingenting som tyder på att något kommer förändras. Inget som tyder på att man tycker att man har gjort något större fel.

Man hade t ex räknat med att dra in 80 % av marknadsbudgeten innan midsommar, jämfört med katastrofala 45 % tidigare. En ökning med 35 procentenheter. Det låter mycket, men det är långt ifrån orimligt med tanke på att det är då den absoluta merparten av försäljningen ska ske. Det visade sig dessvärre att man inte var i närheten av det målet. Ökningen blev drygt hälften, 20 procentenheter, och man ligger återigen långt efter de mål man föresatt sig.

Men kan man se några spår av självrannsakan hos vd Kjell Kruse? Inte mycket. Han konstaterar att det är bra ändå, eftersom försäljningen åren innan varit ännu uslare. Att man inte nådde målet berodde inte på att man hade gjort något fel, utan det var målet det var fel på, trots att det är man själv som har satt upp det.

Sedan skyller han på att det sportsliga har skapat det ekonomiska misslyckandet, samtidigt som det sportsliga skyller på att det är det ekonomiska misslyckandet. Men var är det egna ansvaret? Varför måste man hela tiden skylla på någon annat? Hur ska man någonsin kunna förbättra sig om allt är någon annans fel hela tiden?

Men detta citat är kanske mest talande, och skrämmande: ”Intäktssidan hade väl kunnat vara lite bättre, men i stort känns det ganska bra, säger Kjell Kruse.”

Man hade räknat med en vinst på tre miljoner och gör istället en förlust på mer tre miljoner, trots massiva tv-pengar från SHL. Hur ser ambitionsnivån ut om man tycker att det ”i stort känns ganska bra”?

I vilken annan organisation hade man så totalt kunnat missa målen och ändå stå och säga att man tycker att det i stort känns ganska bra? En vd med så låg ambitionsnivå hade nog fått städa av skrivbordet och gå hem i de flesta professionella organisationer. Hade inte styrelsen skrikit rakt ut, hade aktieägarna gjort, i detta fall den ideella föreningen. Men inte i Leksands IF.

Men nu är detta ingen krönika om att Kruse är dålig som vd, det handlar inte om att hänga ut en person, men exemplet Kruse visar på pudelns kärna: en attityd som genomsyrar hela Leksands IF. Att man sätter upp mål, missar dem och sedan händer ingenting. Man går vidare, som vanligt, och tänker att ”nästa säsong, då ska det minsann bli ordning på torpet”. Men den där säsongen vill aldrig riktigt infinna sig. Det blir aldrig någon ordning på torpet. Man misslyckas med ekonomin år, efter år, efter år, efter år. Och det håller inte. Det kommer leda Leksands IF rakt ner i avgrunden.

Det måste bli en förändring, och det snabbt.

Det är snart dags för bolags- och föreningsstämma. Folk ska kandidera till styrelser som i sin tur ska tillsätta viktiga befattningar. Andra ska sitta kvar på viktiga befattningar. Detta är en uppmaning till alla er som tänker er att ledande befattningar i Leksands IF är något för er.

Ställ er framför spegeln och ställa er dessa frågor:

1. Har jag verkligen det engagemang som krävs för att vara en ledande person i Leksands IF? Är jag beredd att lägga ner den energi som uppdraget kräver? Brinner jag för Leksands IF? Vill jag verkligen jobba med detta?

2. Har jag den kompetens och erfarenhet som uppdraget kräver? Har jag verkligen förmåga att bidra till Leksands IF?

Kort sagt: Vill och kan du bidra till Leksands IF?

Om svaret på någon av dessa frågor är nej är det dags att kliva åt sidan. Och det finns ingen skam i det. Tvärtom: Den som inser sina egna begränsningar och agerar därefter, ska ha all heder för det. Det kallas att ta ansvar och det är något man ska berömmas för. Den som inser att han har hamnat i en för stor kostym och självmant kliver ur den, är värd all respekt.

Men den som sitter kvar på sin post, för att sola sig i glansen av Leksands IF, eller för att lönechecken är bra, har inget i föreningen att göra, för den utveckling vi har nu håller inte. Då går vi under.

Läget börjar bli kritiskt och det handlar om Leksands IF:s överlevnad, så samtliga personer på ledande befattningar i Leksands IF: Ställ er ovanstående frågor, ta ert beslut och ta sedan ert ansvar: STEP UP OR STEP ASIDE.

Det här är Leksands IF. Ingen lekstuga för folk som vill sprätta runt och känna sig viktiga, eller för att få en bra lön utan krav på prestation. Den som inte ställer upp på det har inte i föreningen att göra, varken på isen eller på kansliet, för det går inte att bedriva elitverksamhet på isen om ledningen håller Korpen-klass.

Det är dags för professionalitet och ansvar nu.