Kontakta oss

Gästkrönika: ”The team that never died”

Gästkrönika

Gästkrönika: ”The team that never died”

Följande inlägg skickades in av Viktor Adolphson. En del av er har säkert läst det redan då den cirkulerat på sociala medier några dagar. Orginalinlägget kan ni hitta på Viktors blogg.

”Leksand har nio liv” sades det under slutet av denna hockeysäsong. Jag är böjd att instämma, ett äkta ”Miracle on ice” är vad jag fått uppleva. Med det lag och med den hängivenhet som är djupt etsat i mitt RoboCop-hjärta. Ty även min relation med Leksand har nio liv. Minst. Jag har ett pågående förhållande med Leksand som varat långt mycket längre än det jag har med min hustru. Det har varit känslosamt, det har varit stormigt, det har slungats anklagelser om svek och krossade hjärtan. En vanlig dag hemma förvisso. Fast Leksand har förstås inte burit och döpt mina barn, även om det varit nära. Min ambition var att döpa min äldsta dotter efter laget. Jag försökte finta min halvnorska hustru med att eftersom vi ändå bestämt oss för det norska namnet Liv, varför inte ta den ”fina gammelnorska stavningen Lif”. Hon genomskådade mig på en sekund och avfärdade mig som sinnesjuk lika snabbt.

I Dalarna ingår Leksand i en god uppfostran, bortset från i en provins i norra Dalarna (förlåt Klasse Wallin, jag högaktar dig). Så även i mitt fall. Sist Leksand vann SM-guld var 1975, samma år jag föddes. Men pappa satte snabbt prägeln; varje matchdag stod sportradion på, pappa diskade och lyssnade på Leksand. Det märktes tydligt när det gick bra respektive dåligt.

Under 90-talet då jag själv kunde uppleva hockeyn på plats i ”isladan” blev jag slutligen frälst. Hjältar som Tomas Jonsson, Hans Lodin, Sigge Svensson, Jonas Bergqvist, Nickas Ericsson, Johan Hedberg, Greg Parks och Mr Wayne Fleming gjorde laget odödligt för mig. Då var jag inte ens i närheten av att ha upplevt de tidiga legendarerna, men jag hörde och insöp deras namn med respekt. Jag stod i klacken, slog på den stora flaggan som vecklades ut över ståplats till till tonerna av ”Leksand, Leksand det är vårat gäng” vid varje mål, jag åkte med på bortamatcherna och viftade med uppblåsbara Dalahästar i Globen när något av 08-gängen betvingades. Det var härliga tider.

Men det var också där någonstans jag insåg att detta kommer inte bli en problemfri relation. 1994 och 1997 vann Leksand serien överlägset, övriga år var man ansenligt rankade bland slutspelslagen. Men när det hettade till, när vinnare skulle koras stöp man pladask, ofta under snöpliga former. Till exempel förlorade vi säsongen 1997 i sudden death i avgörande semin mot Färjestad, och det fick mig att kasta möbler i vattnet inne i det ”äventyrsbad” i Sälen där jag då arbetade.

Detta kom såsmåningom att bli början på Golgatavandringen. Det blev en klättring nedåt i elitserietabellen, år efter år. Kulmen nåddes Påskafton 2001, då satt jag, pappa, min syster och min bror på en skärgårdsö och stirrade på radion som via radiosporten trumpetade ut att Leksand ramlat ur högsta serien för första gången på 50 år. Dagen efter, löpsedeln med Sigge Svensson och rubriken ”patienten dödförklarades 2001-04-14”. Därmed inleddes 15 år av berg och dalbana, 15 år av jojoåkande. 15 år av hopp och förtvivlan.

Här började jag även vika ner mig mentalt. Jag var på de flesta hemmamatcherna och många bortamatcher, men när det hettade till, när stora slag skulle avgöras, klarade jag inte av att se det live. Jag mådde för dåligt både psykiskt och fysiskt med kraftig stress. Man kunde tro och hoppas att detta skulle mildras med årens gång och personlig mognad. Men det har blivit värre. Numera kan jag inte ens se på tv eller höra radio. Målservice via sidan 377 på text-tv möjligen.

Nåväl, det började ändå bra, året efter den hemska första degraderingen. ”Återtåget” som det kallades, slutade i succé med bland annat seger i ett fullsatt Globen mot AIK med 2-0. När de hade chansen att avgöra hemma mot AIK klarade jag inte av att vara där, jag följde matchen på distans i Uppsala. 6-0 mot AIK, vi var hemma igen. Total lycka. I den betydelselösa sista matchen mot Timrå vågade jag mig dit och var med när Sigge Svensson efter sin sista match åkte runt till publikens ovationer och tonerna av Andreas Boccellis ”Time to say goodbye”. Stort!

Året efter blev det visserligen slutspel, senaste gången Leksand var i slutspel för övrigt. Den säsongen lämnade jag den trogna platsen på ståplatsens brädgolv och flyttade till sittplats. Där fick jag se det gå åt helvete med besked säsongen 03-04. Vi formligen störtade ner i kvalserien och där väntade oerhört förnedrande upplevelser såsom 0-5 hemma mot Bajen (va fan?!?) och dubbla förluster mot ärkerivalen (vi nämner inte hens namn här). Som grädde på eländesmoset hjälpte vi till att spela upp henarna från Siljans norra strand i elitserien. Ridå.

Visserligen kunde vi redan nästa säsong snabbt ta oss tillbaka med hjälp av lockoutade NHL-proffs såsom Michael Ryder, vilket för övrigt kan ha varit den vassaste målskytt jag sett i Leksandströjan. I sista hemmamatchen i gamla klassiska isladan säkrades nytt elitkontrakt. Dans på isen, insupa glädjen och atmosfären i den slitna hallen som upplevt katastrofer och mirakel. Den gula isoleringen i taket där uppskjutna puckar tittade fram som russin i en lussekatt. Isladan fick lämna plats för ett nytt tempel, ladan blev Ejendals arena och sedan Tegera arena. Det fanns farhågor om att den nya arenan skulle bli ett ”tomhetens tabernakel”, som att bowla i en kyrka. Dessa farhågor har dock kommit på skam, i väntan på att draken skulle lyfta i motvinden har leksandspubliken fortsatt tåga till sin arena. Den må vara enögd, den må ställa höga krav, men den är alltid trogen intill döden.

För nog började det blåsa motvind allt. Stormstyrka i vindbyarna. Redan nästa säsong åkte Leksand ur, och nu skulle det dröja innan jojon fick ett ryck uppåt igen. De kommande åren satsade man dyrt och högt på att ta sig tillbaka, promenerade sig varje säsong igenom seriespelet i allsvenskan, för att sedan dratta på ändan i kvalserien. Det knakade högt och oroande i ekonomin, men man satsade obekymrat vidare. Ett år värvade man in den gamle NHL-målisen Ed Belfour som tänkt frälsare, men elaka tungor gjorde gällande att han mer kom att frälsa de lokala krögarna. Ett jippo blev det i alla fall, och den gode Ed slog klubbrekord i att hålla nollan. Men ett magplask i kvalserien blev det till sist. Såklart.

Det knakade även i föreningen, spelare och tränare forsade förbi i ett större flöde än starkölen på Gröne jägaren. I organisationen blev det oroligt med personkemier som krockade, egna viljor med egna agendor som styrde, samt tunga sponsorer som ställde krav och domderade. I media dominerades bilden av sportslig oförmåga, interna strider och sålda trottoarer för att rädda ekonomin.

Det tog sju svåra år, under vilka jag och vännen Michael Carlén, även han med stort lelsandshjärta, led fram på varje vårkant. Carlén skapade ett tragiskt mantra som han kom att upprepa efter varje misslyckad kvalserie, ”Men nästa år, då!!!”.

Så till sist kom ändå det där ”då” som vi väntat på. Kvalserien 2013. Anförda av eldsjälen Jens Bergenström marscherade de okuvliga genom serien och kunde kvalificera sig för elitserien redan i omgång 8. Inför den matchen var utgångsläget så utmärkt att jag även klarade av att se matchen på tv. Rökandes cigarr och drickandes gin på Cigarrklubben fick jag se hjältarna ta klivet upp. Sju års lidande var äntligen över.

Tjena. Leksand vore inte Leksand om inte fler fasor lurade runt hörnet. Två år senare, inför utökningen av elitserien, lyckades man med bedriften att åka ur när upplägget var utformat så att det borde vara snudd på omöjligt. ”Nu är det fan game over på riktigt” tänkte jag, nu dröjer det länge, om ens någonsin, innan de är tillbaka. Så kom denna säsongen och mina farhågor verkade besannas. Sist i hela hockeyallsvenskan i slutet av november, ingen ljusning, inget hopp i sikte.

Men så började miracle on ice ta form. En ny tränare, en långsam men envis klättring uppåt. Ett Daladerby i ett fullsatt Globen med en angenäm tillplattning av ärkerivalen, samma ärkerival som man senare var tvungen att betvinga med minst fyra mål för att få kämpa vidare mot elitdrömen. Det blev 6-0. 6-0! De kämpar ner Tingsryd av bara farten. Sedan ställs man mot anrika Modo. Snabbt underläge med 2-0 i matcher och 9-0 i målskillnad. Resten är hockeyhistoria för oss leksingar, något otroligt stort som vi troligen aldrig får uppleva igen under sådana former. I avgörandets stund inför sudden death vek jag såklart ner mig, jag låste in mig i ett mörkt rum utan tv eller radio. I upplösningstillstånd låg jag och väntade på Carléns telefonsamtal och domen. När hans upphetsade röst inledde med ”det här är fan inget aprilskämt”…var det en upplevelse helt i klass med OS-guld eller fotbollsbrons i VM.

Nu då? Har jojon stannat i upprullat läge? Fan trott, det är ändå Leksand vi talar om. Men jag hoppas innerligt att föreningen nu slår vakt om detta unika man vaskat fram. Att de vårdar, förvaltar och tänker långsiktigt. Att de lyssnar på Stiko Per Larsson när han sjunger att det ”finns inga mirakel att köpa loss”.

Skulle eländet åter knacka på dörren i framtiden får vi hantera det också. I nöden prövas vännen och äkta kärlek till ett lag känner inte av divisioner eller degraderingar. Som Per Bjurman så kärnfullt beskrev det en gång, ”Leksands IF är större än livet självt”. Eller den numera evige hjälten Brock Montpetits bevingade ord då han sammanfattade årets Leksand, ”we’re the team that never died”.

Uppenbarligen inte min relation med Leksand heller. Äkta kärlek varar för evigt.

Fortsätt läsa
Du kanske gillar...
Klicka för att kommentera

Mer i Gästkrönika

Senast

Till toppen